Sommar


Att skriva är som att sköta en trädgård.

Att rensa bort ogräs och göra plats åt det kultiverade? Att få vara med och se hur livet tar plats? Att jobba sig så där där skönt trött i kroppen? Att få skapa något med äkta och beständigt värde för denna och kommande generationer? 

Nej: Som att ibland har man ingen lust alls. Men man gör det ändå. 

Jag och Haruki Murakami

I en period med massor att göra. Svåra saker. Stora mängder information som ska vridas rätt, först i mitt huvud och sen på papper.
Rädd att misslyckas, att svika förtroenden och löften. En genomgripande känsla av blandad otillräcklighet. Du vet.
På det rädslan att de här tankarna och känslorna ska stoppa flödet och hacka upp rytmen så att det inte blir något alls. Som den där eviga ormen som äter sin egen svans.
Ja, jag är otroligt tacksam över att kunna jobba med det jag älskar mest av allt. Och över att nå en så pass stor och viktig publik med det jag gör. Men det gör tyvärr inte själva jobbet, ha(n)tverket, bygget, knattrandet lätt.
Jag vet också att det är en del av yrket; en hamnar i såna här perioder. Stress, prestationsnoja, tvivel på sin egen process. Den JÄVLA processen! Bergis den Bergman pratar om när han pratar om Dämoner.
Jag vet också att det går över. I mig bor också en slags skyttegravskomik, inbyggd i  tillståndet. Det är tur. En våndas och plågas som en mask på en krok, flyktkänslor och panik, samtidigt som an garvar åt det hela.
Under de här perioderna vaknar jag och jobbar tidigt. Inte sällan sitter jag vid datorn med kaffe klockan 04.40. Jag jobbar ett par timmar. Det blir ett sätt att hantera situationen. Det bygger ett lugn att vara uppe när ingen annan är det, först på banan med de första raderna av Reeperbahn ”Inget” bakom trumhinnan. ”När han vaknade upp, var han ensam i värden.” Och sen somnar jag om, bara en halvtimme eller så. Sen börjar dagen igen. Känns som om jag fått, eller skapat, ett extra dygn.
Haruki Murakami jobbar också tidigt. Jag tänker att han är exakt som jag.
Minus att han är världsberömd och bäst och att han inte somnar om. Istället springer han 100 km.
Men det gör han ju lika lätt som jag somnar om, så det räknas som samma.

Gulbagge: Barn bland hermeliner

Skärmavbild 2016-07-12 kl. 05.07.44

Jag har hört att fransmännen inte gör skillnad på barnfilm och annan film. Det finns bra film och sån som inte är bra. Om det är sant eller inte vet jag inte, men jag vet att det stämmer när det gäller hantverket.

Så klart måste man ta hänsyn till att barn är barn, hur innehållet gestaltas och till att barn inte har samma referenser som andra. Men det är ju en annan diskussion. (Som ofta hamnar i att ”det är så skrikigt på Barnkanalen”. Vilket inte riktigt stämmer om en sätter sig och tittar med sina barn eller barnbarn. Vilket de som gastar starkast sällan har gjort. Vilket är trist.)

Vad gäller skapandet av filmupplevelser är det ingen skillnad. Det är likadant att  fota, regissera, producera, skriva musik till, skådespela i eller skriva manus till en barnfilm som annan film eller TV. Målgruppen måste tas på precis lika stort allvar. Publikens känslor måste svalla lika högt i skratt, spänning, fasa, romantik, hopp och förtvivlan. Och oavsett hur gammal hen som upplever en film är måste det på något sätt handla om hen själv, om att vara människa, kort eller lång, gammal eller ung, slät eller skrynklig.

Därför, och av en massa ego-skäl, tycker jag att är extra glädjande att Anders Sparring och jag är nominerade till en Guldbagge i klassen Bästa manus med ”Bajsfilmen” efter Pernilla Stalfeldts böcker och i regi av Linda Hambäck. Bara att vara påtänkt i klassen tillsammans med filmer som inte i första hand är tänkta för barn, är en ära. Juryn har dessutom visat att de tar filmen och hela publiken på lika stort allvar som vi gör när vi försöker skapa bra filmupplevelser. För barn.