Jag och Haruki Murakami

I en period med massor att göra. Svåra saker. Stora mängder information som ska vridas rätt, först i mitt huvud och sen på papper.
Rädd att misslyckas, att svika förtroenden och löften. En genomgripande känsla av blandad otillräcklighet. Du vet.
På det rädslan att de här tankarna och känslorna ska stoppa flödet och hacka upp rytmen så att det inte blir något alls. Som den där eviga ormen som äter sin egen svans.
Ja, jag är otroligt tacksam över att kunna jobba med det jag älskar mest av allt. Och över att nå en så pass stor och viktig publik med det jag gör. Men det gör tyvärr inte själva jobbet, ha(n)tverket, bygget, knattrandet lätt.
Jag vet också att det är en del av yrket; en hamnar i såna här perioder. Stress, prestationsnoja, tvivel på sin egen process. Den JÄVLA processen! Bergis den Bergman pratar om när han pratar om Dämoner.
Jag vet också att det går över. I mig bor också en slags skyttegravskomik, inbyggd i  tillståndet. Det är tur. En våndas och plågas som en mask på en krok, flyktkänslor och panik, samtidigt som an garvar åt det hela.
Under de här perioderna vaknar jag och jobbar tidigt. Inte sällan sitter jag vid datorn med kaffe klockan 04.40. Jag jobbar ett par timmar. Det blir ett sätt att hantera situationen. Det bygger ett lugn att vara uppe när ingen annan är det, först på banan med de första raderna av Reeperbahn ”Inget” bakom trumhinnan. ”När han vaknade upp, var han ensam i värden.” Och sen somnar jag om, bara en halvtimme eller så. Sen börjar dagen igen. Känns som om jag fått, eller skapat, ett extra dygn.
Haruki Murakami jobbar också tidigt. Jag tänker att han är exakt som jag.
Minus att han är världsberömd och bäst och att han inte somnar om. Istället springer han 100 km.
Men det gör han ju lika lätt som jag somnar om, så det räknas som samma.