Gulbagge: Barn bland hermeliner

Skärmavbild 2016-07-12 kl. 05.07.44

Jag har hört att fransmännen inte gör skillnad på barnfilm och annan film. Det finns bra film och sån som inte är bra. Om det är sant eller inte vet jag inte, men jag vet att det stämmer när det gäller hantverket.

Så klart måste man ta hänsyn till att barn är barn, hur innehållet gestaltas och till att barn inte har samma referenser som andra. Men det är ju en annan diskussion. (Som ofta hamnar i att ”det är så skrikigt på Barnkanalen”. Vilket inte riktigt stämmer om en sätter sig och tittar med sina barn eller barnbarn. Vilket de som gastar starkast sällan har gjort. Vilket är trist.)

Vad gäller skapandet av filmupplevelser är det ingen skillnad. Det är likadant att  fota, regissera, producera, skriva musik till, skådespela i eller skriva manus till en barnfilm som annan film eller TV. Målgruppen måste tas på precis lika stort allvar. Publikens känslor måste svalla lika högt i skratt, spänning, fasa, romantik, hopp och förtvivlan. Och oavsett hur gammal hen som upplever en film är måste det på något sätt handla om hen själv, om att vara människa, kort eller lång, gammal eller ung, slät eller skrynklig.

Därför, och av en massa ego-skäl, tycker jag att är extra glädjande att Anders Sparring och jag är nominerade till en Guldbagge i klassen Bästa manus med ”Bajsfilmen” efter Pernilla Stalfeldts böcker och i regi av Linda Hambäck. Bara att vara påtänkt i klassen tillsammans med filmer som inte i första hand är tänkta för barn, är en ära. Juryn har dessutom visat att de tar filmen och hela publiken på lika stort allvar som vi gör när vi försöker skapa bra filmupplevelser. För barn.