Mellan verkligheterna

10713014_10153110354775396_308288436130745038_nAtt skriva fiktion, helt utflippade grejer där insekter driver hotell för mänskliga gäster eller sånt som är närmare verkligheten där folk mals ned av migrationsverkets kvarnar, handlar om att faktiskt vara i rummet en berättar om. Väl där finns olika utmaningar som kräver olika typer av närvaro. Det är i stort sett alltid förenat med lust och ger stor tillfredsställelse. När en väl är där. Men för att vara på en plats under en tid måste en ta sig dit.

Även om det är en värld jag längtar till kan det ta timmar, dagar, veckor att ta sig dit. Allt annat blir plötsligt viktigare än det jag ju egentligen vill. Friheten under ansvar spelas bäst som vore friheten ansvar. Som Alfons pappa och hans tips och motorcykel. En låter det oviktiga bli viktigt. Det är ansvarsfullt att städa, diska, handla. Det är ansvarsfullt att åka till bilprovningen, att byta till sommardäck. Det är schysst och, i någon mån, ansvarsfullt att hjälpa en kompis flytta grejer, att ta den där fikan som jag skjutit på så länge. Prata i telefon med sin mamma är ansvarsfullt. Jag låtsas att jag inte hör att hon vill lägga på; det här är bra för henne, tänker jag. Jag bjuder på min värdefulla tid. Jag tar ansvar för mina relationer, tänker jag. Allt detta, och en stor mängd  andra saker, gör jag för att slippa vara där jag vill vara och för att slipa ägna mig åt det jag allra helst vill göra.

Men det blir lättare för varje gång jag tar mig till den där världen jag har skapat och möter dem jag har diktat. Insteget lägre för varje resa, vägen känns kortare för varje gång. Gränsen mellan den här riktiga verkligheten och den påhittade riktiga verkligheten blir suddigare, tunnare.  Till sist går jag mellan nästan helt steglöst. Men detta sker när jag nästan är klar. Det börjar bli dags att ge sig av mot nya världar.

Den här gången kommer det att gå lättare att börja. Den här gången sätter jag mig bara och skriver helt enkelt. Tänker jag.