Freddie Wadling och Kommissarie Gordon

FWNågon berättade att Freddie Wadling har ett kreativt fönster som sträcker sig över femton minuter per dygn. Att det gäller att fånga honom under den korta blinkningen för att få fatt i guldet.

Vi älskar de där myterna, de om snillena som faller utanför. Hur de inte passar in i vår värld. Hur de varken kan eller vill eller vet sitt eget bästa. Vi drömmer om att Freddie behöver oss, de vanliga, de som inte är de Freaks han sjöng om, för att bli den Freddie Wadling vi ser och fantiserar om. Redan fantastiska öden sväller och krymper i våra munnar, i våra öron, i luften däremellan både inom och utom.

Jag jobbar allra bäst på morgnarna. Då är mitt kreativa fönster allra öppnast. (Vissa dagar som minst stängt.) Jag tänder helst inte belysningen när jag kommer till kontoret. Som att det gäller att inte komma allt för långt från drömmarna som jag aldrig kommer ihåg när jag vaknar för att det ska bli nytt och bra. Jag jobbar hela dagen och in på kvällen, jag jobbar i någon mån nästan jämt, det är ett sånt yrke jag har. Men nya tankar, nya vägar hittar jag nu.

Idag blir det Tarwaters platta ”Silur” i högtalarna. Låtar som ”The Watersample” och ”To Moauf” som hjälper mig att inte vakna när jag ska skriva om en åldrande padda som är polis i världens fredligaste skog.

Förmodligen stämmer det inte alls, det där med Freddie Wadling. Eller så är hela han en fantasi, en halvgud som lär och varnar som en grekisk gud. En Hefaistos, en Ikaros. Det spelar mindre roll hur det faktiskt ligger till med Freddie, historierna handlar inte om honom. De handlar om freaksen som slipper vara det när såna som han är det åt oss.