Mellan verkligheterna

10713014_10153110354775396_308288436130745038_nAtt skriva fiktion, helt utflippade grejer där insekter driver hotell för mänskliga gäster eller sånt som är närmare verkligheten där folk mals ned av migrationsverkets kvarnar, handlar om att faktiskt vara i rummet en berättar om. Väl där finns olika utmaningar som kräver olika typer av närvaro. Det är i stort sett alltid förenat med lust och ger stor tillfredsställelse. När en väl är där. Men för att vara på en plats under en tid måste en ta sig dit.

Även om det är en värld jag längtar till kan det ta timmar, dagar, veckor att ta sig dit. Allt annat blir plötsligt viktigare än det jag ju egentligen vill. Friheten under ansvar spelas bäst som vore friheten ansvar. Som Alfons pappa och hans tips och motorcykel. En låter det oviktiga bli viktigt. Det är ansvarsfullt att städa, diska, handla. Det är ansvarsfullt att åka till bilprovningen, att byta till sommardäck. Det är schysst och, i någon mån, ansvarsfullt att hjälpa en kompis flytta grejer, att ta den där fikan som jag skjutit på så länge. Prata i telefon med sin mamma är ansvarsfullt. Jag låtsas att jag inte hör att hon vill lägga på; det här är bra för henne, tänker jag. Jag bjuder på min värdefulla tid. Jag tar ansvar för mina relationer, tänker jag. Allt detta, och en stor mängd  andra saker, gör jag för att slippa vara där jag vill vara och för att slipa ägna mig åt det jag allra helst vill göra.

Men det blir lättare för varje gång jag tar mig till den där världen jag har skapat och möter dem jag har diktat. Insteget lägre för varje resa, vägen känns kortare för varje gång. Gränsen mellan den här riktiga verkligheten och den påhittade riktiga verkligheten blir suddigare, tunnare.  Till sist går jag mellan nästan helt steglöst. Men detta sker när jag nästan är klar. Det börjar bli dags att ge sig av mot nya världar.

Den här gången kommer det att gå lättare att börja. Den här gången sätter jag mig bara och skriver helt enkelt. Tänker jag.

Freddie Wadling och Kommissarie Gordon

FWNågon berättade att Freddie Wadling har ett kreativt fönster som sträcker sig över femton minuter per dygn. Att det gäller att fånga honom under den korta blinkningen för att få fatt i guldet.

Vi älskar de där myterna, de om snillena som faller utanför. Hur de inte passar in i vår värld. Hur de varken kan eller vill eller vet sitt eget bästa. Vi drömmer om att Freddie behöver oss, de vanliga, de som inte är de Freaks han sjöng om, för att bli den Freddie Wadling vi ser och fantiserar om. Redan fantastiska öden sväller och krymper i våra munnar, i våra öron, i luften däremellan både inom och utom.

Jag jobbar allra bäst på morgnarna. Då är mitt kreativa fönster allra öppnast. (Vissa dagar som minst stängt.) Jag tänder helst inte belysningen när jag kommer till kontoret. Som att det gäller att inte komma allt för långt från drömmarna som jag aldrig kommer ihåg när jag vaknar för att det ska bli nytt och bra. Jag jobbar hela dagen och in på kvällen, jag jobbar i någon mån nästan jämt, det är ett sånt yrke jag har. Men nya tankar, nya vägar hittar jag nu.

Idag blir det Tarwaters platta ”Silur” i högtalarna. Låtar som ”The Watersample” och ”To Moauf” som hjälper mig att inte vakna när jag ska skriva om en åldrande padda som är polis i världens fredligaste skog.

Förmodligen stämmer det inte alls, det där med Freddie Wadling. Eller så är hela han en fantasi, en halvgud som lär och varnar som en grekisk gud. En Hefaistos, en Ikaros. Det spelar mindre roll hur det faktiskt ligger till med Freddie, historierna handlar inte om honom. De handlar om freaksen som slipper vara det när såna som han är det åt oss.

Lässugen säsong 2

Skärmavbild 2015-04-03 kl. 08.55.27

Stolt och glad över att få vara med och främja högläsning för barn. Barn som får höra vuxna läsa får, förutom en mysig lässtund och annat trevligt, en ökad läsförståelse.

Gör som David Batra och flera andra fantastiska läsare; läs för en liten idag. Och kolla på ”Lässugen” för sjutton! Heja UR!

Ny lokal!

Skärmavbild 2015-03-30 kl. 12.15.29Bakom den stora, svarta bläckplumpen på det rundade fönstret intill porten på Högbergsgatan 28 ligger en litet, fantastiskt trevligt rum. Fram tills i måndags var det min kompis Annas lokal. Här har jag suttit och jobbat ett tag tillsammans med henne. Det har varit fantastiskt trevligt och roligt och lärorikt.

Nu har Anna vuxit ur lokalen och flyttat till större. Lite sorgligt är det. Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag har tagit över. Här finns en gul plyschsoffa att sitta i och kaffe som väntar på att bli drucket. Kom förbi!